År 2003 befann sig Lancia i en svår situation. Visst hade märket lyckats lansera sin flaggskeppssedan Thesis två år tidigare, men dess radikala design och försök att ta sig upp i ett mer premiumsegment tilltalade inte köparna.
Ypsilon sålde knappt utanför Italien, Lybra åldrades snabbt och sålde dåligt, och Phedra var i princip bara en ommärkt Fiat Ulysse. Det såg ut som att märket var på väg mot sin undergång, men på Frankfurtmotor showen 2003 dök en strimma hopp upp – ett litet koncept som hette Lancia Fulvia.
För alla fans av europeiska bilar väcker namnet starka associationer. För de som inte vet det var Fulvia en äkta legend. 1963 introducerade Lancia den praktiska Fulvia-sedanen, och två år senare kom en coupé som fullständigt charmade publiken.
Modellen hade en ovanlig smalvinklad V4-motor och en otroligt vacker kaross ritad av Piero Castagnero. Hjulbasen var förkortad med nästan 15 cm jämfört med sedanen, och bilen själv var en av de mest eleganta coupéerna under sin era.
Men Fulvia blev inte bara känd för sin design. Den var mycket framgångsrik inom rally. Modellen vann italienska rallymästerskapet 1965, 1966, 1967, 1968, 1969, 1971, 1972 och 1973, tog hem tillverkar-VM 1972 och vann även europamästerskapen i rally 1969 och 1973. Dessutom lade Fulvia grunden för framtida Lancia-legender som Stratos, 037, Delta S4 och Delta Integrale.
År 2003 var retrostilen i full blom. Volkswagen sålde redan New Beetle, BMW hade återupplivat Mini och Jaguar hade lanserat S-Type. Lancia beslutade att testa publikens reaktion på en modern tolkning av Fulvia – och resultatet var imponerande.
Formgivarna Flavio Manzoni och Alberto Dilillo lyckades överföra den klassiska Fulvia Coupés utseende till samtida mekanik samtidigt som de bevarade all originalets charm. Rena sidor, magnifika bakljus och perfekta proportioner gjorde konceptet otroligt karismatiskt.
Även interiören var enastående. Mörkbrunt läder, träinredning med randig ådring och metallreglage såg så exklusiva ut att till och med Audi TT:s kupé verkade ganska ordinär i jämförelse – och Audi ansågs vid den tiden vara en av ledarna när det gäller interiörkvalitet.
Det mest anmärkningsvärda var att konceptet var fullt fungerande. Under huven satt en 1,8-liters fyrcylindrig motor som klarade 0–100 km/h på 8,6 sekunder. Den understöddes av en mycket låg tjänstevikt på endast 990 kg. Lancia lät till och med journalister köra Fulvia Concept, något som är extremt ovanligt för konceptbilar.
Under en kort stund verkade det som att projektet hade en verklig chans att gå i serieproduktion. Evo magazine skrev att ”även om vi inte kan vara helt säkra på att Lancia gör rätt sak ser tecknen lovande ut. Publikens reaktion har varit otroligt positiv, och efter den senaste omstruktureringen inom Fiat-koncernen kan märket äntligen få återvända som en sportig tillverkare istället för att spela andrafiol till Alfa Romeo.”
Tyvärr förverkligades aldrig de förhoppningarna. Kort efter premiären lades projektet ner. Fiat-koncernen befann sig mitt i en allvarlig finanskris och förlorade mer än en miljard dollar per år. Dessutom höll produktionen av Fiat Barchetta – den plattform som Fulvia skulle baseras på – på att avslutas. Under de förutsättningarna ansågs det alltför riskfyllt att lansera en sportcoupé för Lancia.
Lancia Fulvia-konceptet var helt enkelt för bra för sin tid och blev ett offer för olyckliga omständigheter. En bil som denna skulle idag troligen aldrig se dagens ljus på grund av förändrade kundsmaker och allt strängare elektrifieringskrav.
Därför kommer Fulvia för alltid att vara en av de vackra bilar som aldrig nådde produktionslinan men som fortsätter att leva vidare i bilentusiasternas hjärtan.
