John Dunscombe, som gick bort 2005, var en seg och envis motorcykelracingentusiast från East Maitland. Han bodde ensam i ett gammalt hus fyllt till brädden med tidningar, magasin och föremål han samlat på sig under hela sitt liv. Efter en förödande översvämning fick många av hans tillhörigheter flyttas till övervåningen, inklusive hans samling av skjutvapen – John var en utmärkt skytt.
Redan som ung var han passionerat intresserad av Short Circuit-racing på Australiens ungefär en mile långa dirt tracks. 1957 debuterade han på banan i Aberdeen med en hemmabyggd motorcykel driven av en Triumph-motor och försedd med en Norton-ram. Senare tävlade han i Bathurst road races med en AJS 7R och en trimmad BSA Bantam.
1959 köpte Dunscombe den legendariska Vincent Black Lightning – en av sin tids absolut snabbaste motorcyklar. På dirt track-banan i Muswellbrook nådde Vincent över 160 km/h och slet bokstavligen sönder bakdäcket. Med tiden insåg John att Vincenten lämpade sig bättre för sidecar-racing. Han byggde sin egen sidvagn och började tävla tillsammans med passageraren Gordon Heller.
I början av 1960-talet dök de första permanenta racerbanorna upp i Australien. Dunscombe modifierade sin Vincent radikalt; han konstruerade egen framgaffel, ny ram, kåpor och mindre hjul. Ansträngningen lönade sig – han tog andraplatsen i New South Wales Grand Prix 1961 och körde upp flera pallplatser på både Bathurst och Lakeside.
Det galnaste projektet var dock den trehjuliga ”Cyclecar”, senare kallad Flying Bedstead. Inspirerad av de vilda brittiska experimentella racing-sidecarna byggde John maskinen nästan helt från grunden. Den hade bil-liknande fjädring, hjul från en Mini och en Vincent Black Lightning-motor monterad centralt på plattformen.
De första testkörningarna på Bathurst 1966 blev ett fiasko – fjädringsgeometrin var fel och maskinen kastades våldsamt runt banan. Efter omfattande modifieringar hanterade den briljant, även om arrangörer och konkurrenter var chockade över dess utseende.
Senare bytte Dunscombe Vincent-motorn mot en vattenkyld trecylindrig Suzuki GT750. Den nya drivlinan gjorde maskinen ännu snabbare men skapade nya problem – vid ett tillfälle fastnade gasen och han var nära att krascha i 210 km/h efter Conrod Straight.
I början av 1970-talet använde konkurrenterna kraftfulla japanska fyrcylindriga motorer och Flying Bedstead började bli underlägsen på rakorna. Efter ytterligare ett race på Bathurst bestämde sig Dunscombe för att sluta. Maskinen demonterades och lämnades att rosta i trädgården utanför hans hus.
Efter Johns död 2005 hittade vännerna resterna av Flying Bedstead – ett träd hade bokstavligen vuxit rakt igenom ramen. Chassit flyttades senare till den kände australiske ingenjören Peter Campbell i hopp om att den unika maskinen en dag skulle kunna restaureras.
