Om du någonsin har tittat på en Chrysler-sedan från sent 1990-tal eller tidigt 2000-tal och tänkt ”Wow, den ser ut som en Lamborghini”, skulle de flesta ha antagit att du misstog dig. I själva verket var det tvärtom.
Den cab-forward-design som användes på Chryslers LH-plattforms-sedaner – bland annat Chrysler Concorde, Dodge Intrepid, Eagle Vision, Chrysler New Yorker och flera andra – inspirerades direkt av Lamborghini Portofino-konceptbilen.
Det var Lamborghini som gav de massmarknadsförda amerikanska familjebilarna från början av 2000-talet deras karaktäristiska utseende. Historien började 1987 när designern Kevin Verduin tog en lermodell av föregående års Chrysler Navajo-koncept och förvandlade den till ett nytt Lamborghini-koncept. Samarbetet blev möjligt eftersom Chrysler hade köpt Lamborghini samma år.
Vid den tiden befann sig det italienska företaget i allvarliga ekonomiska svårigheter, och Chrysler kunde köpa det för en relativt blygsam summa. Amerikanerna började entusiastiskt utforska potentialen hos det legendariska märket och visade bara några månader efter affären ett nytt koncept som kombinerade Lamborghinis ilskna tjur med Chryslers Pentastar-logga. Till och med ratten hade Lamborghinis emblem placerat inne i Chryslers karaktäristiska femuddiga stjärna.
Portofino var i sig ett ytterst ovanligt fordon, även med Lamborghinis mått mätt – främst eftersom det var en fyrradig supersportbil. Alla fyra dörrar öppnades uppåt (saxdörrar), samtidigt som bilen behöll mittmotorlayout och en riktig fyrsitsig kupé.
Konceptet byggdes på ett förlängt Lamborghini Jalpa-chassi, vilket gör Portofino till en av de mest sällsynta mittmotorbaserade fyrradiga bilarna i bilhistorien. Bilen såg djärv och dramatisk ut. Särskilt iögonfallande var avsaknaden av B-stolpe; när dörrarna var öppna skapades en stor, oavbruten öppning mellan fram- och baksidan av kupén.
Vid första anblicken kan man undra varför Lamborghini inte kunde ha en fyrradig modell. Ägarna till sådana bilar vill ju ibland ta med mer än en passagerare.
Däremot visade Lamborghinis ledning liten entusiasm för projektet. Enligt samtida uppgifter ska en chef till och med ha kallat Portofino för en ”stor potatis”. Chrysler såg däremot betydligt mer potential i konceptet. De tog dess övergripande designfilosofi och kombinerade den med den mycket framgångsrika Eagle Premier-plattformen, som utvecklats tillsammans med Renault. Resultatet blev LH-plattformen.
Naturligtvis krävdes en rad förändringar på vägen till produktion. Den mest uppenbara var att flytta motorn från bilens mitt till fronten. Även då undvek ingenjörerna en konventionell layout. Bilarna fick framhjulsdrift med längsgående monterad motor – en ganska ovanlig lösning som tidigare setts på modeller som Cord, Citroën Traction Avant och Oldsmobile Toronado.
Det som är särskilt imponerande är hur troget produktionsbilarna behöll kärnan från det ursprungliga konceptet. Även om saxdörrarna naturligtvis försvann – förmodligen den största förlusten – fördes många designelement nästan oförändrade över till produktionsmodellerna.
Jämför bara aktern på Lamborghini Portofino med den på Dodge Intrepid. Det gemensamma formspråket, de svarta stolparna, proportionerna och baklyktornas utformning med ett brett horisontellt element mellan stoppljusen och distinkta förlängda element nedanför är omedelbart uppenbara.
LH-plattformsbilarna förtjänar fullt ut att bli framtida klassiker. För sin tid var de verkligen unika. Deras designers prioriterade största möjliga innerutrymme, sköt ut hjulen i hörnen på karossen och levererade utmärkt väghållning och höga säkerhetsnivåer för en vanlig familjesedan.
Dessa bilar såg inte ut som något annat i klassen, till stor del eftersom deras design hade rötter i en av Lamborghinis djärvaste konceptbilar.
Till slut spelade detta ovanliga italienska koncept en betydande roll i Chryslers återkomst i slutet av 1900-talet – en historia så osannolik att den skulle vara svår att tro på om den inte faktiskt hade hänt.
