Några av oss har blivit alltmer besvikna på skärmar i bilar, och anledningen är uppenbar: de kan vara överväldigande, försämra säkerheten och förvandla enkla uppgifter till frustrerande upplevelser.
För ett halvt sekel sedan blandades dock traditionella instrument med ny teknik på ett mycket övertygande sätt – även om den eran blev kortvarig.
Du har kanske hört talas om elektroluminiscenta mätinstrument – en detalj som är välkänd bland fans av klassiska Mopar-bilar. På 1960-talet använde vissa Chrysler-modeller som Windsor, Saratoga, New Yorker och Newport, och senare Dodge Charger, en teknik som var bekant för alla som ägde en elektronisk klocka på 1990-talet.
Dessa ovanliga instrumentpaneler belystes inte av små glödlampor gömda inuti. Istället använde de ett banbrytande elektroluminiscent system som lanserades av Sylvania. ”Panelescent” var ett av Sylvania marknadsnamn för tekniken, som fungerade enligt samma princip som Indiglo-bakgrundsbelysningen i Timex-klockor.
Elektroluminescens är processen att låta elektrisk ström passera genom fosfor, vilket får det att lysa. En elektroluminiscent panel består av tre nyckelkomponenter: en ogenomskinlig metallelektrod, ett lager av fosfor och ett transparent ledande skikt som också leder ström men släpper igenom ljus.
Det undre och övre lagret kopplas till en växelspänningskälla, och strömmen exciterar direkt elektronerna i fosforn så att de avger energi i form av synligt ljus.
Detta var ett genombrott för 60 år sedan, och Sylvanians marknadsföringsmaterial från perioden förklarade exakt varför: processen är energieffektiv, genererar mycket lite värme och ger en perfekt jämn belysning som ser likadan ut från alla vinklar. Den sista punkten är avgörande, eftersom även moderna skärmar förlorar ljusstyrka och färgåtergivning när de ses från sidan.
Effekten ser spektakulär ut både i verkligheten och på fotografier. Det fanns inget annat liknande vid den tiden. Resultatet var utmärkt, men utförandet – särskilt i de tidiga versionerna – var problematiskt. Invertern som behövdes för att omvandla bilens 12-volts likström till den höga växelspänning som krävdes gick ofta sönder, och fosforns förmåga att lysa avtog gradvis med tiden.
Tekniken förfinades senare. Tidiga displayer använde pulverfosfor. På 1980-talet lyckades företag som Sharp kommersialisera tunnfilmskonstruktioner, vilket ledde till att elektroluminiscenta paneler dök upp i otaliga produkter, inklusive klockor och elektroniska almanackor.
Det är synd att Chrysler introducerade elektroluminiscenta instrument i bilar innan tekniken hade fulländats, för när den väl hade mognat hade de flesta biltillverkare redan tappat intresset.
Toyota var ett tydligt undantag och använde tekniken till instrumentklustret i den första Lexus LS. LS-mätarna verkade sväva i ett oändligt svart rum tack vare en smart användning av speglar.
